Uffesaneurysm

 

 

Nu ska jag ge mig på någonting som jag aldrig har gjort förut. Jag ska försöka författa en text som kanske

kan ge folk en liten uppfattning om vad jag varit med om.

Den 27 juni 2009 kommer jag hem efter en fisketur i Hökensås, min fru är i Stockholm med väninnor.

Känner att jag börjar få huvudvärk, den djävligaste huvudvärk jag någonsin varit med om. När min fru

ringer på kvällen har jag en så gräslig huvudvärk så jag har börjat på att kräkas av den.

Hon säger åt mig att ringa akuten vilket jag gör och blir uppmanad att ta ett par Alvedon

vilket visar sig helt verkninglöst. Den 28 juni kommer min fru hem vilket känns väldigt skönt.

Jag är fortfarande lika dålig, så på måndagsmorgonen 29 juni åker jag med henne till

jobbet, hon arbetar på Länssjukhuset Ryhov. Efter mycket om och men så får jag en

skallröntgen vilken visar att jag har fått en hjärnhinneblödning. Jag placeras i en ambulans och

körs i ilfart till Linköpings sjukhus för operation.

Prognosen dom ställer är Subaraknoidalblödning samt två hjärninfarkter.

Jag opererades den1juli 2009. Efteråt gav lungorna upp på mig vilket höll på att ta livet av mig,

så jag hamnade i en respirator. Den 4 juli ligger på operation igen de då de vill kolla kärlen i

huvudet. Vilken tur att vi har läkare som vet exakt vad som måste

göras för att hålla oss vid liv. Jag kommer att vara tacksam för det hela livet.

Den 8 juli får jag åka ambulans till IVA på Ryhov. Den 13 juli satt upp på sängkanten för

första gången och klarade 5 minuter. Den 14 juli har jag flyttats till medicin B och den 15 juli har jag

varit uppe och gått med sjukgymnasten.

Den 20 juli flyttas jag till rehab.

Nu börjar nästa avsnitt i mitt nya liv, rehabilletering. Vilken tur jag hade som hamnade på

rehab på Ryhov, bättre personal får man söka efter med ljus och lykta (dvs det blir svårt att

hitta bättre).

Nu över till det svåra att försöka komma ihåg vad man gjort under rehabtiden.

Samt namnet på varje person som har hjälpt mig igång ni får ha lite överseende

med mitt korta minne. Jag minns bara att man kände sig förbaskat oduglig när man var

tvungen att träna på sådant som var självklart innan, den känslan kommer fortfarande

tillbaks med jämna mellanrum.

Som flugfisket nu kommer Inger att bli lite besviken jag

sa att 95% satt i händerna igen vilket det gjorde hemma på gräsmattan, men när jag kom

till sjön var det som bortblåst då kände jag mig förbaskat oduglig igen.

Men nu åter till rehab jag kommer ihåg verkstaden där man fick hjälpa till och

tillverka någon form av pall snacka om att man kände sig nyttig. Eller som första

tiden i verkstaden när man fick göra en pärm något jag aldrig hade gjort förut när man

klarade av det så var man rätt stolt över sig själv.

Likadant när man fick hjälpa till i trädgården vi fick hjälpa till med rengöring av

stenplattorna vi körde med en högtryckstvätt snacka om att man kände sig

nyttig. Jag kommer att fortsätta lägga in mer text alltefter som minnet hinner ifatt mig.

Angående bilderna som jag lagt in det är jag för ca 1 år sedan ,texten på dom blev

för liten man lär sig alltid något när man får prova sig fram. Åter till verkstaden jag

kommer ihåg en särskild dag jag kom dit och borrmaskinen var inte inställd så jag fick

ställa in den själv tala om att man kände sig stolt över sig själv när man lyckades.

Likadant när man skulle slipa dom i slipmaskinen och man klarade av det utan bekymmer.

Jag har för mig att det var Gerd som hade hand om verkstaden och även trädgården

Samt luftpistolskyttet en gång per vecka. Skick gärna ett mail och rätta mig om jag

har fel. Jag undrar om om inte Inger var inblandad i det också. En sak som jag

kommer ihåg Inger för är när hon tog med mig till köket och jag fick ta med mig

en egenhändigt fångad regnbåge Som jag fick tilllaga ihop med fänkål och lök det

blev jättegott. Du ska veta att detta är ett av våra favoritrecept även idag.

En sak som jag tänkte på när jag var i köket var hur tusan vågade hon låta

mig använda köksknivar tänk om jag hade skurit mig inget illa menat från min

sida det var bara en tanke som slog mig.

Jag kommer även ihåg första gången jag fick komma med på bassängträning

jag blev grymt besviken på mig själv jag kunde varken simma eller dyka

försökte jag dyka så höll jag på att försöka andas in allt vatten i poolen

det är ingen höjdare vill jag lova.

Oh likadant med simmningen snacka om att

man kände sig oduglig när man kände vänsterbenet hänga som något odugligt

bihang. Nu i maj 2010 går jag åter på vattengympa och nu fungerar simmningen

igen så nu ska ni veta att ge aldrig upp utan var envisa som synden om ni hamnar i

samma situation mig.

Likadant syster Carina hon är faktiskt dan första person som har lyckats tvinga upp

mig på en motionscykel jag brukade hata att cykla idag älskar jag att cykla så tack så mycket

för det. Och även Eje dyker upp i huvudet med honom hade vi gymnastik bla, så körde vi med

hantlar som vanligt var man styv i korken och tog 5 kilos det första man gjorde, man hade ju

lyft tyngre grejor än det förut. Det visade sig vara riktigt galet tänkt 2-3 kilo passade mig Bättre

 

Man kanske ska nämna att det finns lite bieffkter som tex. humöret man blir väldigt känslig

man lipar för minsta lilla jag tycker att det är hemskt pinsamt många gånger.

Eller som det här att kraften blir svag i vissa kroppsdelar eller möjligheten att kordinera

det är därför som jag har såna problem med flugfisket. Man får hoppas att går som en av

läkarna sa till mig att hjärnan håller på upp till fem år och letar efter nya möjligheter att laga

det som har gått sönder.

En liten påminnelse som jag fick av min mor att jag skulle skriva om

mina nära och kära. Som min kära sambo Agnetha och min syster ulla som bodde på någon

form av anhörighotell när jag låg i linköping dom var visst med mig både dag och natt, även

mina pojkar med sina respektive var och hälsade på samt mina föräldrar. Alla ställde verkligen

upp till 100%. Min sambo bodde hos mig på rehab. Tänk på att vara snälla mot era anhöriga

efter att ni har börjat friskna till. Tänk er själva att ha någon som man håller kär och få sitta i

jämter och inte veta om dom kommer att leva eller dö. Jag kan inte tänka mig ett större

helvete, Så tänk på att behandla dom med respekt senare i livet dom förtjänar verkligen det.

 

Denna hemsida är byggd med N.nu, skaffa din egen gratis hemsida.